det skriker under huden efter liv och jag vet hur du vill ha dina mackor till frukost.
för det kliar innanför bröstbenet varje gång du för din hand över min rygg,
jag älskar att ligga tyst i mörkret
och höra dina andetag
och när du drömmer, kommer det osammanhängande ord ur din mun
det är då jag önskar att det aldrig ska bli morgon.
För jag vill bara ligga där i din säng.
Känna hur din doft klistrar sig fast i min hud
och jag får en mindre ångestattack när jag sedan duschar,
då det känns som om en del av dig försvinner.
Jag vill aldrig att du ska försvinna,
vill bara ha dig nära
jämt.
Du får mig att känna mig speciell,
så som ingen annan människa någonsin
fått mig att känna.
När du tittar mig djupt i ögonen,
när jag känner hur du ler när du kysser mig,
när du bara tar min hand,
försiktigt under bordet,
känner jag mig levande igen.
koffein, nikotin, anorexin.
När livet inte alltid leker
och jag känner mig som
en barbiedocka
utan huvud,
utan armar,
utan ben,
med bara ett hjärta
av hårdaste sten.
Vägrar låta någon komma för nära,
vågar inte
vill inte bli den jag en gång var,
den jag och alla andra är så
fruktansvärt rädda för.
Botten kändes så jävla nära
jag såg inget ljus, inget hopp
inget liv.
Men det glimmade till i mörkret,
en känsla av ömhet, närhet och lust.
Lust att leva igen,
leva som den jag egentligen är.
Fastän jag hatar metaforer, klyschor och normer,
så kan jag bara säga
att
du är mitt ljus i mörkret.
