Le revolution créatif

Vissa saker vågar man kanske inte blogga om.
som hur det känns i hjärtat av att höra dig uttala ord på andra vis än vad jag är van. och därför påpeka det. För jag vet att du grimagerar då.
Som att du inte kan sitta still och aldrig vara tyst, går inte din käft, så kan du ge dig fan på att du lyckas göra ljud på annat vis.
Som att när du tänker, får dina ögon en annan nyans och varje ord blir väldigt diskret och ordentligt.
att när du ler, ler jag med, även om jag skulle vilja hoppa från ett tak.
Som att jag kan känna din doft på en mils avstånd.
som att jag har glömt bort hur ont det gör att se dig, trots att det blir beroende framkallande tillslut.
Som att jag vet hur du vill ha ditt kaffe och jag vet precis vilka ord jag ska säga, för att du ska vilja knuffa mig ut för ett stup, även fast jag vet att du tycker om det innerst inne.
som att dina detaljer är så många att detta blogg inlägg skulle bli pinsamt långt. som att du äter med höga armbågar. att du alltid kisar med ögonen och biter i underläppen när du tänker riktigt hårt. som att du inte kan gå längre än 2 dm ifrån mig, när vi går bredvid varandra.
det finns saker som man inte vågar blogga om och du är en sån sak. Det blir så pinsamt patetiskt fruktansvärt jävla skört och verkligt, att jag faktiskt tycker om dig. Även om jag svär åt dig när du skickar jävliga sms för att retas, eller när jag drygar mig om att du är kortare än mig, eller att du är en idrottsnörd.
my heart is beating like a jungledrum.



Fikade med fina madde och fina fällman idag på UH. Diskussioner om politik, sport, vänner och livet förekom, vilket verkligen var behövligt i den högsta grad. Fin eftermiddag med som sagt fina människor.
Sen blev det till att laga mat med my dear classmates, många skratt och en lagom dos skitsnack, som vanligt. kvällen avslutades med film och mys. Värd dag gånger tusen.
Nu sitter jag här ensam i mitt mörka rum och undrar vad som händer med omvärlden egentligen? Är inte folk så lyckliga att dom spyr regnbågar och enhörningar, så är dom så nere i skiten av deprission att dom inte håller sig över ytan längre. Jag vill bara ta dem allesammans och dela lika, så att alla får delad lycka, samt delad börda. Kommunistanda till och med i problemlösning psykiskt, nu tror jag att det går för långt.
Jag saknar nog helt enkelt de vänner jag har som står mig nära, men som inte orkar vara intill ens hjärta längre, för dom mår för dåligt och därför tar ett steg ifrån. Eller de vännerna som är så uppöver öronen kära att dom tar avstånd för att deras verklighet endast är runt en person. Finns det inget mellan läge? var är panik knappen när man behöver den?

/J