Le revolution créatif

Jag sitter just nu och tittar på extrem homemakeover på trean. Jag har gråtit som ett litet barn, i ungefär en timme. Innan det läste jag fina sophias blogg och grät då med. Innan det fick jag prata med mamma för första gången på nästan två dygn och grät igen. Tårar är ett väldigt speciellt fenomen. Dom skapar små kanaler längst kindbenen, smakar salt och järn, det är som rena känslor som porlar ut ur ens hjärnbank, som en översvämmning eller som sorg i fast substans.

Det finns något annat som är minst lika underligt, det kallas människor. Man ser alltid dem som är runt en, som helt okrossbara. Ingenting kan hända dem och absolut inte döden, för döden händer bara för dem som har otur, för dem som gjort något dumt enligt filmer, eller när man är gamal och har levt ett helt bekymmerslöst liv. Det händer inte människor som är fyllda av kärlek från sin omgivning. Människor som min mamma.
Igår blev hon hämtad med ambulans, jag fick reda på det flera timmar efteråt. Hon blev t.o.m satt med syrgas, för att hon inte orkade andas själv. Hon hade bland annat lyckats få en blodförgiftning som nått hjärtat, så efter en akutoperation samt en stomioperation, fick hon övernatta på sjukhuset. Läget är fortfarande kritisk, men vi ska dit i eftermiddag för att hälsa på henne. Jag har fortfarande svårt att förstå att det här är verkligt, trots att det har hänt så många gånger innan. Min mamma är ingen robot, hon kan dö. hon kan dö. 

Jag läste sophias blogg innan som sagt, den värkte även den i hjärtat. Människor kan som sagt dö fysiskt, men nu har det blivit så sjukligt verkligt att dem även kan dö psykiskt. Man tappar livslusten, matlusten, självlusten. En annan människa kommer och drar ut hjärtat ur kroppen på en. Sen när den sätter tillbaka det, så sätts det både bak och fram, samt upp och ner. Jag förstår inte hur man kan leka med andra människors känslor och sedan slakta dem likt en blodmassaker ur en B-film från 70-talet. 
Bara av tanken på att folk i ens omgivning mår så pass dåligt, att dom inte längre tar hand om sig själva, utan ger upp, vilket det känns som att mer eller mindre alla gör just nu, är så skrämmande att jag skakar bara av att skriva ner det. När folk inte har tid. Inte har ork. Inte vill längre, utan ignorerar det som känns och trycker bort det, så att det skadar andra människor, då svider det i hjärtat.

Det har inte nämnts på bloggen ännu, att ett av våra inlägg fick en väldigt stormande reaktion. Inlägget var det om homofobi, där en kille hade uttalat sig på facebook om att han tyckte att alla bögar skulle dö, helst via gas och en brutalare död. för dom sprider HIV osv osv osv osv. Killen skickade ett mail till oss och sa att han kände sig kränkt, för att vi lagt upp en bild på honom och skrivit hans namn, men att vi kände oss kränkta, för att han tyckte att vi och våra vänner ska gasas ihjäl och mördas brutalt, det kunde kan inte förstå. Vars tog känslorna vägen? Vars tog medlidandet vägen? Hur kan man jämföra att någon lagt upp en bild, med något som man själv har skrivit, jämte att man vill att någon ska mördas brutalt, utifrån att dom har valt att älska någon av samma kön? Vars tog humaniteten vägen? Ska man verkligen behöva ge upp hoppet om mänskligheten?

Varför kan man inte bara börja ta hand om varandra? Börja se efter ens nästa? Sluta vara så himla självisk och bara se till sig själv, utan försöka jobba för att ens omgivning som leva i harmoni? För jag vet inte hur det är för er, men om inte dem i min omgivning mår bra, då gör inte jag det heller, så då ger det ju inget med de där själviskatankarna som man utförde från början.
Jag tror på att när man dör, så förenas alla själar i ens slags världssjäl, det är den som förenar och driver jorden. Jag tror att det är den som får rosenbuskarna att blomma, trots en kall vår. Jag tror att det är den som får vinden att blåsa vågor på havet, även fast det ser så stilla ut från håll. Jag tror att det är som den världsjälen vi alla måste agera, även fast än vi fortfarande lever. Vi måste fungera tillsammans, både fysiskt och psykiskt. Vi måste iallafall försöka.


PL&R
// Jools