Le revolution créatif

I morgon folk, i morgon!

Även om vissa dagar har varit kolsvarta så måste jag medge att två veckor har gått fortare än vad jag trodde att det skulle göra. Och i morgon är våra kära ic;are hemma igen. För tillfället (antar jag) att dom befinner sig i Etiopien. 
Jag har provat brudklänningen för sista gången idag. Och nu kan jag andas ut. Finjusteringar kvar nu, sen är det klart och betalt! Även fast jag inte kommer ens se till pengarna jag tjänat på den eftersom dom går direkt till Göteborgsresan. Men ändå. 
Vad ska jag mer säga. Jag vet inte. Mamma kom in och avbröt mig just så all min inspiration till det här inlägget försvann.
Jo! igår var jag och min mamma på HV3;ornas modevisning/projektarbete. Och jag sa ju att när brudklänningen är klar ska jag slänga ut symaskinen och inte titta på den ever igen. Tjaa, det gick sådär. När jag gick ut därifrån hade jag mer inspiration och idéer än jag haft på länge. Gosh, hur kan man hata och älska nånting så mycket på samma gång?
Jag vet inte hur många gånger jag brytit ihop, skadat mig, varit förbannad, stressat osv osv över allt jag gjort, klänningen, jackan, skjortan, you name it. Men ändå slutar jag inte. Destruktiv? Jaa kanske. Jag vet inte.

Men trots att jag älskar det jag gör, så älskar inte min rygg vad jag gör. Jag måstemåstemåste besöka någon som kan fixa den där jävla ryggen och höften innan jag inte kan stå på benen längre. Ibland har jag så ont att jag knappt kommer upp för trapporna i skolan. Än mindre roligt är det att sitta och sy en hel jävla dag. Så ja, sakta men säkert bryter jag ner mig själv. Och sen kommer lärarjäveln (alla insatta vet vem..) och säger åt mig; men emma, det är bara att träna upp ryggen.
Jaa, kanske det. Men:
1. Hur stor är chansen att jag ens skulle tänka över att TRÄNA?! Enda gången i mitt liv jag tränade frivilligt var under tiden jag åkte slalom, alltså några år sedan. Och det kunde jag inte fortsätta med eftersom jag blev skadad, men det är en annan historia.
2. Om man vet min såkallade “situation”, vilket hon gör, så säger man inte åt mig att träna. Jag tror inte att det är det bästa för mig just nu nej. Träning och idrott ger mig ångest. Jag har inte gått på idrotten på typ ett halvår om inte mer, för att jag inte klarar av det. Kan jag inte titta på mig själv i spegeln så tänker jag fan inte låta andra titta på mig heller.
3. Det skulle inte hjälpa. Punkt. Inte psykiskt och inte fysiskt heller.
Ge mig nån som kan knäcka till höftjäveln och jag är nöjd.

Klaga är jag bra på, och det har jag gjort nu.
Nu ska jag försöka sova. Jag vill vakna och känna att det är fredag. Att dom kommer hem. Att jag får sova fridfullt igen.

 

/ Em